Fortsättningen på historen om Lurvas som nu är 5 år nu

Lurvas är nu fem år och jag skriver här en fortsättning om honom. Jag är väldigt tacksam för budskapet jag fick av uppfödaren, ingen egentlig jakt första året fastän det lockar utan satsa på skolning i stället. Det har nog visat sig under åren som gått hur viktigt det är med en hund som lyder till och med andra jägare kan koppla honom utan svårighet. Det hjälper ju inte med att lära hunden en gång utan det skall underhållas hela tiden, testa ofta att lydnaden fortfarande finns för jag har nog märkt att det stämmer som tyskarna säger, wachtelhunden lär sig lätt men den utnyttjar alla förarens misstag. Wachtelhunden är en hund som har väldigt mycket jaktinstinkt så normalt behöver man inte köra på den utan den jagar ändå. Ett bra exempel är när jag hade gäster och Lurvas bröt efter att den jagat en skogshare. Riktningen var mot gästerna så jag tänkte, jag gör ett undantag här och sände Lurvas på nytt efter samma hare men inte fick gästerna skjuta ändå. Resultatet av detta är att Lurvas följer alltid skogshare dubbelt längre än fälthare.

Största besvikelsen jag haft med Lurvas är nog inofficiella öppna jaktprovet, jag hade på förhand prövat att det blir andra pris men i momentet skogsarbete blev det endast 3 poäng vilket gjorde att det blev tredje pris för provet. Det var en besvikelse att det var i just det momentet för jag vet ju hurudant skogsarbete Lurvas gör normalt. I övrigt skötte Lurvas sig helt som väntat i provet.

Jag hämtar aldrig Lurvas från en jakt när vi är på hemmamarkerna utan han blir tvungen att söka upp mig och det fungerar bara jag hålls på platsen. När jag är gästjägare brukar jag ofta ha dem att koppla honom när viltet gått ut ur området. Det är snabbare att jag hämtar honom och kan styra var vi går in i området på nytt. Man vill ju att det skall hända så mycket som möjligt när man är på jakt. Jag var i höstas på vitsvanshjortjakt och i ena såten fanns det verkligen vilt, när jag åter en gång meddelade över VHF att Lurvas har jakt på gång igen hör jag en annan hundförare ”kyllä Lurvas on aikamoinen kone”.

En av de viktigaste egenskaperna för en stötande hund är ju kontakten med föraren, hunden skall hålla kontakten och inte föraren, man skall aldrig börja köra och hämta hunden i tid och otid.

När det gäller eftersök så väntar jag mig nog misslyckande för han har varit fenomenal när det gäller eftersök på hjortdjur. Ett exempel från i höstas, en jämthund kommer med ko och kalv plus en fjolåring. Kalven blir påskjuten och när det blir ståndskall så är kon ensam och man försöker med en ny ställande hund men samma sak den tar också kon. Då blir det aktuellt med Lurvas och jag spårar med Lurvas i band ca 800m och då vill han bort från spåret men jag ser inget blod och inga andra spår så jag går tillbaka för att börja på nytt och då visar skytten var det finns blod. Eftersom jag har en Tracker pejl väljer jag denna gång att koppla loss Lurvas för med pejlens hjälp ser jag ju exakt vad Lurvas gör och efter lite ringande tar han samma spår som tidigare men där vi svängt svänger han till vänster och efter 200m ser jag att nu händer något och de som är närmare meddelar att Lurvas skallar  och efter en knapp kilometer går kalven på tre ben i pass och blir skjuten. Det kan inte fortsätta så här för hunden är ju ingen maskin och ett misslyckande kommer säkert.

Ett annat exempel är när jag hade gäster på orrjakt. Själv satt jag med den ena gästen och andra satt ensam, vi hörde ett skott från honom och efter en stund ringer han och meddelar jag har skjutit på en orrtupp och mycket dun under tallen men jag hittar ingen orre. Jag svarade bara, jag kommer med Lurvas så skall vi se hur det går. Det fanns verkligen mycket dun under tallen men jag gick med Lurvas i band utan att hitta något så då valde jag igen att koppla loss honom. Vi följde efter honom den riktning som han gått och efter ungefär hundra meter svänger mig om för att säga något, då ser jag Lurvas som kommer från sidan med en orrtupp i munnen.

Jag har också prövat Lurvas på blodspår efter en 340 kg:s björn, då var han nog reserverad men han tog nog an spåret och följde det fram till björnen.

Jag brukar säga att en Lurvas duger till allt från morkulla till björn, jag har inte provat på vildsvin men det skulle vara stor överraskning om han inte skulle jaga vildsvin. Räven är de vilt som han följer längst om inte räven kryper för det har också hänt.

Tack vare Lurvas har jag fått en del nya jaktmöjligheter och hoppas det blir ännu fler i fortsättningen.

Det finns endast en sak som jag ångrar med wachtelhunden, varför skaffade jag inte en wachtelhund 30 år tidigare. Så intressant är wachteln som jakthund, en hund med mycket ”action” det händer mycket och snabbt men är också lika snabbt förbi och alltid redo för en ny jakt.

Första valparna efter Lurvas har också varit på utställning, tikvalpen fick EH och hanvalpen blev bäst i rasen, det skall bli intressant att se valpar på prov i höst.

Jan-Erik

lurvas2.jpg Mitt intresse för jakt med wachtelhunden väcktes i Tyskland när jag jagat där och sett vilken mångsidig hund wachteln är. Vid ett telefonsamtal med en av mina tyska jaktvänner nämnde jag att jag är inresserad av en wachtelhund för rådjursjakt av den orsaken att den kan användas till så mycket annat. Efter två veckor ringde han från Tyskland och meddelade att han har ett bra tips, en uppfödare i norra Tyskland och har man sagt A så är man ju tvungen att säga B också så svaret blev att jag är intresserad av en hanhundsvalp. Uppfödare till Lurvas är en mycket seriös jägare, han har hand om jakt och fiske på armens område i Schleswig-Holstein så när det blev klart att jag får köpa en valp av honom så fanns det endast ett svar JA. Jag hade stora förhoppningar på Lurvas och han har inte gjort mig besviken. Jag följde uppfödaren Ralf Boettchers råd att satsa endast på dressyr tills hunden är ett år gammal och det är nog ett mycket bra råd.Tyvärr har jag inte gjort anteckningar under året så det blir väl endast det bästa som jag minns. Lurvas som barnbarnen Amanda och Evert bestämde han skulle kallas blev 1 år den tionde april och vi hade licens för kråkfåglar så han kom med ut på bulvanjakt. Apportövningen hade väl legat nere under vintern så i början var det lite problem men han hämtade nog alla de kråkor jag lyckades skjuta, så jag var nöjd med den delen. Sen var vi med på det inofficiella provet och där skötte han sig så att det blev godkänt. Men det provet lärde nog oss alla att vi skall satsa mera på söket, försök få hunden att söka ut ordentligt och även i skogsmark där den inte ser ägaren.

Första oktober var vi på Åland för att pröva på rådjursjakt med Lurvas, första dagen efter jakt med tax fick jag gå ensam med Lurvas (det var mitt önskemål att gå ensam då jag inte visste hur Lurvas är med andra hundar) i en liten backe och det tog väl inte mera än fem minuter så var första djuren på fötter och de går direkt på en passkytt som fäller en killing. Vi går in igen och efter en stund har vi get och killing på gång mot samma passkytt men jag ser att geten skiljer sig från killingen och Lurvas följer killingen men skytten missförstår mig när jag meddelar att geten svängt tillbaka så det blir inget av detta.
Följande dag var vi på nytt ställe och i andra såten blev Lurvas tur att arbeta. Såten är inte stor men terrängen eländig markberedd med djupa gropar och gallringsträd ligger kors och tvärs så mycket svårgånget men Lurvas hittade dock en killing som sköts där. Sen på eftermiddagen blev det en större såt med en tax i ena delen och Lurvas i andra delen av såten. Lurvas fann ganska snabbt rådjur som kommer förbi en passkytt men han avstod från att skjuta och Lurvas kom tillbaka efter en stund och nytt sök med nytt upptag och Lurvas svänger när han kommer till första vägen. Taxen har också börjat jaga och när Lurvas kommer tillbaka är han bara 2-300 meter från taxen så jag blir bekymrad hur detta skall gå men inga problem Lurvas följer med mig, han bryr sig inte om vad taxen jagar. Sen skadskjuts djuret som taxen jagar och då får jag frågan om Lurvas spårar i band och om jag vill försöka, naturligtvis tar jag Lurvas i band och går till platsen. Det är bergsknallar så inga spår syns men Lurvas får gå helt som han vill och när vi efter ca 300 meter kommer ner på en liten mosse ser skytten blod så vi får bekräftat att Lurvas har rätt spår. Vi spårar vidare och har blodspår ännu efter 6-700 meter men det börjar bli sent på kvällen så efter diskussion med jaktledaren släpps Lurvas och det blir upptag ca 3-400 meter bort som sen går över bergen när mot en sjö. Här är frågan, tog Lurvas fast bocken eller gick den i sjön, enligt pejlen var Lurvas aldrig ända ner till vattnet.
Samma kväll blev det spårarbete på nytt efter en killing som jag skjutit på vakjakt, jag väntade för länge med att söka den så i skymningen hittas ingen killing. Men efter att Lurvas hämtats och han äntligen fick gå som han ville hittas killingen bakom rishögar, den hade gått endast knappa hundra meter. Sista jaktdagen på Åland med Wachtelhundklubben blev en mycket bra dag för Lurvas, han hann med 5 rådjur och 1 hare på förmiddagen men endast det sista rådjuret blev skjutet och då gav jag order om att ta fast Lurvas.
Det blev eftersök för Lurvas nästan genast vi startat älgjakten, en skytt hade ko med kalvar i passet och ena kalven blev på platsen men den andra fortsatte påskjuten med gråhunden efter men som ofta lyckas kon få hunden med sig. När jag fått tillbaka gråhunden blev det att hämta Lurvas för jag hade sett lite blod och efter endast ca 300 meter svänger Lurvas mot en väg var det finns två skyttar. Vi går sen in i mycket tät ung granskog och där börjar Lurvas skälla i band och nästan genast smäller det ute vid vägen 200 m bort, kalven är skjuten där. Det här gör att jag sen hamnar att kontrollera alla påskjutningar ifall det skulle vara något, som längst spårade vi ca 1 km men kon och kalven var då ännu tillsammans och inga tecken på skada. Sen i slutet av jakten kom gråhunden med ko och kalv mot passare men strax före hakade en laika på så det blev ett väldigt svårt skott för skytten på grund av farten så första kommentaren var att det blev en bom. Men tack vare pejlen kunde jag konstatera att hundarna hade endast ett djur en kilometer längre fram. Jag fann platsen där kalven skilt sig från kon men där fanns en hel del gamla spår så jag beslöt att hämta Lurvas. Jag går med Lurvas i band till spåren och jag är säkerpå att han är på rätta spår får han gå lös. Med pejlens hjälp ser jag att han tar samma spår som de andra hundarna men efter 200 meter svänger han till vänster och efter ännu 200 meter stannar han och när jag kommer fram står han och river en död älgkalv. Det var ett lyckat eftersök fastän jag mot bättre vetande lät Lurvas gå lös, men med dagens pejl har man ju mycket bra kontroll på hunden, hur och var den rör sig.

I januari fick vi sen möjlighet att jaga vitsvanshjort och Lurvas skötte sig mycket bra, inga långa jakter istället hände det ett par gånger att djur som började bukta blev kvar i såten. Tyvärr var det endast hondjur som Lurvas följde enda fram till passare och de var inte lovliga så det blev för passarna att ta fast Lurvas men det är inget problem.

Jag hade stora förhoppningar på Lurvas och han har inte gjort mig besviken även om det finns plats för förbättringar som säkert kommer med mera erfarenhet. Lurvas har jagat fåglar, hare, räv, grävling, mårdhund, rådjur, vitsvanshjort och älg.  Återgången fungerar näst intill perfekt och det är endast när man tagit fast honom eller att han kommit till järnvägen eller hårt trafikerad väg som jag hämtat honom, annars kommer han tillbaka. Men med tanke på att Lurvas blev två år först 10 april 2010 så får han nog klart godkänt för det första jaktåret.

Sen när vi kommer till 20 augusti så visar Lurvas att han kan finna vilt, morkullor hittas väldigt mycket av men apporten av dem fungerar inte i början (har de en speciell lukt?). Ett exempel från mitten av september, Lurvas kör upp en morkulla men omöjligt att få ett någorlunda säkert skott så jag avstår men skallet ändras på en gång och plötsligt kommer en hare över vägen, Lurvas har bytt vilt. Det går längs med vägen och jag tar fram pejlen direkt för att kontrollera om det går över järnvägen men det svänger längs med skogskanten så snabbt bort med pejlen för haren kan komma tillbaka och när jag ser upp sitter den på vägen så det blir ett snabbt slarvigt skott så Lurvas tar fast haren 30 meter bort när han kommer. När det är klart söker vi morkullan på nytt och denna gång passar det bättre så den faller på en väg men Lurvas springer förbi och jag var tvungen att gå närmare och sända honom flere gånger innan han apporterar morkullan. Jag kom att skjuta fler morkullor än planerat för att öva apporten men nu fungerar även den apporten. Rapphöna och fasan har Lurvas apporterat utan problem, nåja avlämningen är ju inte perfekt men för jakt räcker det mycket väl till med att bytet förs till jägaren. Jag hade tänkt mig att skjuta någon skogsfågel men det är inte så enkelt när man är ensam. Lurvas har nog hittat både tjäder, orre och järpe så det är inte fel på det men jag har alltid varit felplacerad.

Det vilt som Lurvas jagat mest är nog hare och av någon anledning följer han efter skogshare klart längre än fälthare. Det har nog skjutits några harar för Lurvas detta år. lurvas3.jpg